Häxringar

Människor lade för länge sedan märke till att kantareller och vissa andra svampar växer i cirklar, i ringar, och att det inuti och runt dem böljar en mycket grönare och frodigare strimma gräs när den rörs av minsta lilla bris.

Under medeltiden, och särskilt ännu tidigare, skrämde detta människor, eftersom det förklarades som helvetescirklar som trampats upp av helvetets invånare själva. Häxorna fick ofta skulden för detta – det skulle vara resultatet av deras nattliga ritualer och upptåg. Därför kallas svampcirklar "häxcirklar", ibland "häxringar".

Under mycket lång tid, ända fram till början av förra seklet, trodde man att bara övernaturliga krafter kunde dra en så exakt cirkelformad linje i skogar eller på fält, där gräset dessutom växer omväxlande – än frodigt och djupgrönt, än vissnat. Folk var rädda för att närma sig sådana ringar, och bara de djärvare var glada att där kunna skära massor av kantareller eller andra svampar.

Först i början av förra seklet stod det klart att detta inte är häxornas eller Satans verk, utan ett uttryck för det normala levnadssättet hos nejlikbroskingen (Marasmius oreades) och många andra svampar. Omkring 15–20 procent av hattsvamparna bildar så kallade "häxcirklar". När man fick veta att mycelet varje år växer radiellt från en grodd spor åt alla håll med 10–20 cm, och hos vissa svampar ännu mer, avslöjades orsaken till att "häxcirklar" uppstår lätt.

Många hattsvampar växer i ringar, men inte nödvändigtvis i en regelbunden cirkels geometriska form. Särskilt regelbundna cirklar bildas av nejlikbroskingen, stolt fjällskivling, vissa arter av nagelskivlingar, gråskivlingar och vaxskivlingar, trattskivlingar och vissa andra svampar som i gamla tider väckte skräck.

Hur märkligt det än kan verka skrämmer "häxcirklar" fortfarande vissa människor i dag. Till exempel lade man 2002 i Pakruojis-distriktet märke till ett liknande fenomen på ett stort sädesfält, och till och med astrofysiker och synska deltog i att förklara det, men mykologerna, som kunde ha hjälpt till att avslöja fenomenets natur, bjöds inte in. Det är naturligtvis mycket märkligt varför inga svampringar hade observerats på dessa fält tidigare år.

Många hattsvampars mycel är flerårigt och överlever i flera årtionden, och litteraturen beskriver "häxcirklar" som är 600 år gamla eller äldre. Till exempel identifierades 1917 på prärierna i delstaten Colorado (USA) en 500 år gammal "häxcirkel" vars diameter uppgick till 200 m.

Hur bildas då "häxcirklar", och varför växer frodigt grönt gräs inuti dem och omger dem på utsidan?

Detta beror på att mycelet växer radiellt, i en ring. Den livskraftigaste delen av mycelet finns i den regelbundna ringens yttre del, i en zon på 20–30 cm; här är det bäst utvecklat och har samlat mest näringsämnen, och här bildas fruktkropparnas anlag, ur vilka bara svampar växer, medan gräs knappt syns till. Den täta mycelfilt som utvecklas i denna zon (20–30 cm) förbrukar all fukt och lämnar ingen kvar åt gräsens rötter, och en så kallad fysiologisk torka uppstår i zonen, som hindrar gräsen från att växa. Dessutom har man i denna zon funnit en hög koncentration av kväve och skadliga ämnen som utsöndras av mycelet och förgiftar gräsrötterna, vilket är varför de inte längre växer.

Det unga, livskraftiga mycelet bryter med hjälp av hydrolytiska enzymer ner proteinerna och andra organiska ämnen i jorden utanför denna mycelzon och spjälkar dem till ammoniak, som de närvarande bakterierna omvandlar till nitrater som gräsen lätt tar upp; som ett resultat växer gräset frodigt och har en iögonfallande, djupgrön färg.

Inuti ringen, när det gamla mycelet har dött och brutits ner, frigörs också många kvävehaltiga ämnen; dessa tas lätt upp av örtartade växter, som blir grönare och frodigare än de som växer utanför ringarna. På så sätt kommer mycelet, efter att under växtsäsongen på sin nya plats (zonen på 20–30 cm) ha utvunnit allt som var nyttigt, nödvändigt och tillgängligt för det, och efter att ha frambringat en ny generation fruktkroppar, att fortsätta breda ut sig, åter förse sig med livsnödvändig föda och åter fostra sin avkomma.

Svampar som växer i ringar skrämmer inte längre svampplockarna, utan gläder dem bara.