Giftiga svampar

Svamparnas värld rymmer också mycket giftiga och lömska arter som har gått till mänsklighetens historia som gisslan hos mystiska "mördare" och som har bidragit till att förstöra många människors liv eller till och med till deras död.

I Europa växer mer än 1000 arter av giftiga svampar; i våra skogar, parker och trädgårdar känner man hittills till över 100, varav 20–30 är mycket farliga för människors liv.

Detta är dock bara ungefärliga siffror, eftersom det inte finns någon skarp gräns mellan oätliga och giftiga, och dessutom har de skadliga egenskaperna hos bara ett fåtal giftiga svampar studerats. Det finns ingen anledning att frukta giftiga svampar – man behöver bara känna till dem. De är inte en orm eller en skorpion, en bålgeting eller ens det lilla snälla biet, som försvarar sig med ett giftigt stick när man oförsiktigt trampar på dem, klämmer dem eller på annat sätt provocerar dem.

Mycket giftiga är lömsk flugsvamp och vit flugsvamp, stor giftrödskivling (Entoloma), gifthätting, tegelröd (Patouillards) trådskivling, de starkt giftiga trattskivlingarna och några andra. Redan 2–3 sådana svampar som hamnar i grytan är utan något undantag lika dödliga för unga, vuxna och gamla. En enda fruktkropp av tegelröd trådskivling som väger 30–100 g är livsfarlig för en människa som väger 70 kg.

Dessa svampar är numera väl studerade, och man vet vilka av de ämnen de innehåller som är giftiga; till exempel har man i den farligaste svampen – lömsk flugsvamp – påvisat så många som 16 giftiga ämnen, varav 7 är särskilt farliga: amanitiner, amanin, falloidin, fallacidin m.fl. Det räcker att äta en fruktkropp som väger 50 g och som innehåller 5–7 mg enbart amatoxiner, vilka inte löses upp i kokande vatten – och detta är redan en dödlig dos för en människa (i en fruktkropp på 100 g är mängden amatoxiner dubbelt så stor). Litteraturen anger att av 562 förgiftningsfall var 282 dödliga. De övriga nämnda svamparna har liknande egenskaper.

En svamps giftighet beror på var den växer och på dess ålder och storlek: ju yngre den är, desto mer fruktansvärd. Det mest fruktansvärda är att man vid förgiftning med dessa svampar känner sig sjuk först när det redan är för sent – efter flera eller till och med ett tiotal timmar eller mer, och ibland först efter 2 dygn eller senare, när giftet redan har tagits upp i blodet och skadat leverns och hjärnans funktion.

I sådana fall är det nästan omöjligt att rädda sig. Giftet har redan gjort sitt mörka verk. Men hur motbjudande flugsvamparna och andra giftiga svampar som liknar paddsvampar än må se ut, och även om många människor känner till dem väl, smyger sig dessa bedragare ändå ner i korgen och ställer genom sin list till med en massa elände för den ouppmärksamme svampplockaren. Varje år inträffar det fortfarande flera förgiftningsfall i Litauen, och då är ibland till och med läkarna maktlösa att rädda ett liv.

På det enklaste och mest begripliga sättet kan giftiga svampar efter förgiftningssymtomen delas in i tre grupper:

a) svampar som bara irriterar matsmältningskanalen (vissa beska riskor, kremlor). Efter att man ätit dem stiger temperaturen inom 1–2 timmar och den sjuke kräks och får diarré, men tillfrisknar efter ett par dagar;

b) svampar vars gifter verkar på nervsystemet (röd flugsvamp, vitgul flugsvamp, rodnande flugsvamp). Efter att man ätit dem börjar illamående, kräkningar och diarré inom 2–3 timmar, pupillerna vidgas och hallucinationer uppträder; ges medicinsk hjälp snabbt tillfrisknar sådana patienter utan större svårigheter;

c) svampar vars gifter (amatoxiner, fallotoxiner, särskilt falloidin, amanitin) förstör blod-, lever- eller hjärnceller (lömsk flugsvamp, vit flugsvamp, stor giftrödskivling, tegelröd trådskivling, gifthätting). 8–24 eller till och med 48 timmar eller mer efter måltiden störs leverfunktionen (levern hårdnar), och smärtor, kramper, kräkningar och diarré uppträder, följda av medvetslöshet; symtomen avtar något och förvärras sedan igen, smärtanfallen återkommer och temperaturen stiger.

Man bör komma ihåg att uppblötta, maskangripna svampar eller svampar som tagits av flera frostnätter, särskilt sådana som växer sent på hösten och senare (i december), också kan orsaka svår förgiftning – precis som skämt kött, fisk eller smör. Bland skivlingarna är det flugsvamparna, rödskivlingarna, trådskivlingarna, trattskivlingarna och pluggskivlingarna man bör frukta mest.

Bland sopparna och kremlefamiljen, av vilka omkring 130 arter växer i Litauen, finns inga särskilt farliga. Av de svampar som växer på våren är stenmurklan den farligaste. Den har visat sig innehålla giftämnet gyromitrin, som inte bryts ner fullständigt vid kokning, så man kan ibland bli förgiftad även av stenmurklor som förvällts två gånger. När svamparna torkas (på en skuggig plats, men bara i ett utrymme som inte används som bostad) avdunstar gyromitrinet under 2–3 månader och giftigheten minskar kraftigt.

Vid svampförgiftning ska den sjuke genast läggas till sängs, eftersom hjärtfunktionen i samtliga fall är försämrad; lägg en varmvattenflaska vid fötterna och på magen, ge te eller kaffe för att stärka hjärtat och undvik kategoriskt alkoholhaltiga drycker. Framkalla kräkningar och diarré på konstgjord väg och uppsök läkare så snabbt som möjligt.