Svamparnas näringsgrupper

Utifrån näringssätt delas svamparna in i saprotrofa, parasitiska (biotrofa) och mykorrhizabildande (mykosymbiotrofa).

Nedfallna löv, barr, grenar, torrakor och vindfällen i skogar, parker och till och med trädgårdar och fält, eller värdefullt virke från träd som vuxit i årtionden, ibland till och med århundraden, och som lämnats alltför länge utan tillsyn, död örtvegetation, exkrementer och små djurorganismer – allt detta är föda för saprotrofer.

Saprotroferna spelar som aktiva renhållningsarbetare i miljön en enorm roll i naturen. Man har beräknat att det varje år syntetiseras från 50 till 100 miljarder ton organiskt material i olika ekosystem (skogar, fält, vatten m.m.), det mesta av växtursprung. I nedbrytningen av detta, särskilt av lignin och cellulosa, har svamparna huvudrollen. I biogeocenosen är svamparna nedbrytare och förbrukare av organiska och oorganiska föreningar, och de är föda för växter, bakterier, ryggradslösa djur och små ryggradsdjur. Saprotroferna är den mest utbredda gruppen av svampar i naturen. De var de första svamparna på jorden. Många av dem är ätliga.

Parasitiska svampar lever av levande organismers safter (växter, djur). De lever i växters, djurs och till och med människors kroppar. Hit hör rostsvampar, skorvsvampar, sotsvampar, mjöldagg, falsk mjöldagg m.m. Dessa svampar orsakar särskilt stora skador och förluster i jordbruket. Inte sällan täcker parasiter den fertila delen av fruktkroppen hos karljohan, kremlor och andra svampar – hymenoforen – med ett gulaktigt, grönaktigt, vitt eller gråaktigt lager (mögel). När de dödar sitt offer tar de inte bara dess liv, utan också dess möjlighet att sprida sporer och lämna avkomma efter sig.

Det är kannibalsvampar som förgör sina egna släktingar. Eller kanske är det naturens plan – svamparnas självreglering. Ätliga svampar som angrips av en parasit förlorar sitt näringsvärde, blir otjänliga som föda och blir ibland giftiga. Inte ens den kvicka husflugan kan undkomma dessa svampars snaror, som omsluter dess kropp som med dun och klistrar fast den vid fönsterrutan. Detta händer oftast på hösten. Ett liknande öde drabbar många insektsarter som lever i skogen, på ängen eller på gården.

För att inte tala om att fånga en fluga eller någon annan insekt – inte ens mäktiga träd, inte ens hundraåriga ekar, kan stå emot ett angrepp av en parasitisk svamp. En skråma på rothalsen, stammen eller en gren, eller någon annan skada, är för honungsskivlingen en öppen port till ekens hjärta. Vem skulle tro att honungsskivlingens rhizomorfer – strängar som kan hoppa från ett träd till ett annat – dolda under förnan tränger in mellan barken och veden och långsamt men obevekligt fäller trädet mer fruktansvärt än en skogshuggare. Inte en eller två, utan klungor, skaror, hundratals fruktkroppar prydda med gulaktiga hattar väcker varken misstro eller misstanke; tvärtom väcker de med sina ätliga egenskaper sympati, och därför kallas svampen till och med kärleksfullt "kelmutis" ("den lilla stubbsvampen"), nästan "gerutis" ("den lilla snälla").

Allteftersom åren går kommer eken, även om den gör hårt motstånd, en dag att besegras och med hjälp av en vindby störta till marken. På den kommer allt fler svampar att slå sig ner och avlösa varandra, och "välgöraren" honungsskivlingen, som blir saprotrof, kommer inte heller att lämna den utan ytterligare mångfaldiga sina skaror, tills de slutligen, efter att ha sugit ut allt nyttigt, lämnar smulorna vidare till gräset, som växer frodigt och tycks skynda sig att dölja alla spår av tragedin.

Mykorrhizasvampar är, till skillnad från saprotrofer eller parasiter, helt annorlunda: de lever i vänskaplig samexistens med växter, särskilt träd och buskar, bildar mykorrhiza (en symbios mellan svamp och växt) och skadar inte bara inte varandra, utan hjälper till och med varandra och har ömsesidig nytta av varandra.

Med hjälp av metoden med radioaktiva isotoper har man fastställt att svamparna får kolhydrater från träden – organiska näringsämnen som de har stort behov av – och i utbyte så att säga hjälper trädet att lättare förse sig med vatten och mineralämnen (N, P, Ca, K, Na). Som i alla fall av utbyte har man naturligtvis observerat tecken på parasitism inte bara från svampens sida utan också från trädets. Detta överskuggar dock inte kärnan i detta ömsesidigt fördelaktiga fenomen.

I dag har mer än 2000 växtarter registrerats som söker nära samröre med svampar, och en betydande andel upprätthåller till och med mycket nära och fördelaktiga relationer. Vissa källor anger att så många som 80 procent av växterna tenderar att bilda mykorrhiza.

Mykorrhiza kan vara av flera typer: endomykorrhiza (inre), när mycelet slår sig ner i de fina rötterna eller rothåren mellan cellerna utan att förändra vare sig de inre eller de yttre morfologiska dragen hos roten eller rothåret; och ektomykorrhiza (yttre), när mycelet omsluter dem utifrån (som om roten eller rothåret bar en sliten handske eller en tovad socka) men utan att tränga in i dem, och därigenom ökar den absorberande ytan hos rothåren och de fina rötterna hos nästan alla barr- och lövträd och vissa buskar som växer i Litauen mer än flera eller till och med 10 gånger. På grund av den hyfmantel som bildas förändras de fina rötternas och rothårens morfologiska drag naturligtvis något. Beroende på svamparten har den hyfmantel som bildas runt roten eller rothåret sin egen karakteristiska struktur, ytmönster (textur) och färg. Man tror att 5–6 tusen svamparter bildar ektomykorrhiza, och den har särskilt stor betydelse för träden och för alla naturliga skogsekosystem i den tempererade zonen.

Mikromyceterna är de örtartade växternas bundsförvanter (mestadels genom endomykorrhiza), medan makromyceterna är de vedartade växternas bundsförvanter. Detta är ett mycket intressant fenomen i svamparnas och växternas liv. Engelska forskare lade märke till att när man tog bort löven från en björk slutade svamparna växa under den, men när björken åter slog ut återupptogs trädets kolhydratproduktion och svamparna började växa igen.

Ännu senare fastställde de att svamparna inte bara behöver kolhydrater som de får genom rötterna, utan också andra tillväxtfrämjande ämnen. Man har också observerat att trädens rötter, medan de tar upp näringsämnen, avger sina egna fytopatogena "agenter" i rhizosfären, som är skadliga för markens mikroorganismer och ibland till och med för ett annat träd som växer i närheten. Eller kanske är det så mykorrhizasvamparna tjänar sin värd – genom att förgöra oönskade organismer. Man har fastställt att mykorrhizasvamparna inte lämnar sin välgörare och värd från tidig vår till sen höst, till och med under många år i följd. Beroende på trädets ålder och markens sammansättning byts även svamparterna gradvis ut. Vem av dem – trädet eller svampen – som är den andra mest trogen och mest till nytta vet tills vidare bara de själva.

En uppmärksam svampplockare vet att vissa svampar bara växer under vissa träd, andra bara under andra träd, eller att samma svampar växer i både barr- och lövskogar. Man har också observerat att det vid fotens bas hos en mykorrhizasvamp (till exempel en karljohan) finns färre lösa mycelhyfer än hos en saprotrof – någon trattskivling, som ibland inte ens är lätt att dra upp.

Mykorrhizasvampar är mycket trogna sin värdväxt. När den dör drar sig svampen också tillbaka och ger oftast plats åt saprotrofer. Det finns fler former av mykorrhiza. Detta fenomen har på senare tid studerats intensivt; att belysa det så fullständigt som möjligt är mycket viktigt både teoretiskt och praktiskt, särskilt för skogsbrukare som planterar nya skogsområden. Det är glädjande att ektomykorrhiza också studeras i Litauen – vid Botaniska institutet.

Man har lagt märke till att många svampars näringssätt inte är strikt bestämt. Till exempel lever strimmig musseron, när den växer i en lövskog, som saprotrof och i en barrskog som mykorrhizasvamp. Ostronmussling och vinterskivling täcker i klungor stubbar, grenar och ruttnande stammar, men får de chansen angriper de, liksom vanlig honungsskivling, gärna levande träd, till exempel den mjuka, saftiga veden hos lind och al. Eller den "lilla snälla" vanliga honungsskivlingen utnyttjar i skogar, där utbudet är större, oftare sina saprotrofa egenskaper, medan den i parker och särskilt i trädgårdar tvärtom oftare avslöjar sitt verkliga parasitiska levnadssätt. Man tror att saprotrofa, biotrofa och mykorrhizabildande svampar har ärvt detta levnadssätt från sina förfäder.