Svamparnas uppbyggnad och egenskaper

Svampens bål – myceliet – växer fram ur en spor och består av mycket fina trådar, osynliga för blotta ögat, oftast grenade, sammanflätade och tovade, runda, pigmenterade eller bleka, utan tvärväggar (septa) hos de lägre svamparna och septerade hos de högre svamparna; trådarna kallas hyfer.

Varje segment innehåller från en till ett tiotal kärnor samt cytoplasma med ribosomer, mitokondrier och andra organeller. Oftast består det mycel som växer fram ur en spor av två funktionellt olika delar: substratdelen (den vegetativa), som förser svampen med vatten och näringsämnen, och ytdelen (den generativa) – fruktkroppen, vars biologiska syfte är att mogna och sprida sporer.

Hos vissa svampar (till exempel en del röksvampar, tryfflar och endofyter) sker båda stadierna av mycelets utveckling enbart inne i substratet (jord, ved).

Ur biologisk och fysiologisk synvinkel är båda faserna av mycelets utveckling oskiljaktiga delar, mycket viktiga i svampens liv. Det vegetativa mycelet är vanligen flerårigt, medan det generativa är ettårigt; bara hos vissa, till exempel många tickor, är det flerårigt.

Under naturens evolutionära processer uppstod mycelet inte på en gång; det bildades mycket gradvis. De första svamparnas mycel var mycket primitivt – bara en naken protoplast (protoplasma och kärna), utan ens ett membran. Än i dag, efter många miljoner år, finns parasitiska svampar med en sådan uppbyggnad i djurs eller växters kroppar.

Vissa svampar, till exempel jästsvampar, bildar inget vegetativt mycel; det är betydligt bekvämare för dem att leva och föröka sig som enskilda, knoppande segment (celler). De ursprungliga encelliga svamporganismerna var dock klena, ömtåliga små varelser. Med tiden förändrades och förbättrades deras fysiologiska och biologiska behov, deras morfologiska egenskaper förändrades, och svamparna förändrades också och anpassade sig allt bättre till miljöförhållandena. När man till exempel ser på en karljohansvamp eller någon annan hattsvamp eller ticka är det svårt att ens föreställa sig vilken lång evolutionär väg den har fått tillryggalägga.

Det vegetativa mycelet är ett känsligt men livskraftigt nätverk av mycket fina hyfer (1–20 µm och tjockare). Man uppskattar att längden av hyfer i 1 cm3 jord uppgår till 40–120 m. Att mycelet hos vissa svamparter är ettårigt och hos andra flerårigt vet även den mer uppmärksamme svampplockaren som år efter år skyndar till sina favoritställen för att plocka karljohan. Mycelet växer i spetsarna och breder ut sig radiellt åt alla håll; tillväxthastigheten varierar mellan arterna, hos hattsvampar är den till exempel 10–20 cm, sällan 30–50 cm per år.

I skogen ser man bara svampens fruktkropp, dvs. dess fortplantningsorgan (det generativa mycelet), medan dess andra del – det vegetativa mycelet – har slagit sig ner i substratet (förna, jord, ved). Vissa svampar är för övrigt homotalliska, då ett mycel växer fram ur en enda spor och senare också bildar fruktkroppar, till exempel dyngsvampar.

De flesta svampar är dock heterotalliska, dvs. svampar som bildar fruktkroppar bara under det sekundära (dikaryotiska) mycelstadiet, när mycelet växer fram ur två sporer med olika potential (hane och hona), till exempel karljohan, kantareller m.fl. Det sekundära mycelet är flerårigt, medan ett mycel som hos heterotalliska svampar vuxit fram ur en enda spor är kortlivat och inte bildar eller frambringar några anlag till fruktkroppar.

Fruktkroppens natur och biologiska syfte är att bilda, mogna och sprida sporer. Den är alltså naturens fosterbarn, uppfostrat och fulländat av naturen, och som tack för detta måste den mogna och sprida så många sporer som möjligt, eftersom detta är utomordentligt viktigt i varje svamparts liv. De enskilda arternas fruktkroppar varierar mycket i form, storlek och färg, beroende på miljöförhållanden och levnadssätt. Redan som anlag har fruktkroppen två uppdrag – att mogna sporer och att sprida dem.

En fruktkropps livslängd är, med undantag för vissa tickor, mycket kort (från några timmar till ett tiotal dagar), och folk är övertygade om att svampar växer mycket snabbt. Det är delvis sant. Men det de kallar en svamp är bara svampens ovanjordiska del – fruktkroppen, som under goda förhållanden mycket riktigt växer snabbt.

Men hur lever det vegetativa mycelet, som är osynligt för oss? Hur det har övervintrat och när det kommer sig för att växa kan man bara gissa.

Man tror att det vaknar tidigt på våren och börjar växa tillsammans med hela den levande naturen när marktemperaturen stiger till 5–8 °C, medan dess intensiva liv börjar vid inte mindre än 15–18 °C. Först efter några månader börjar anlagen till fruktkroppar bildas; eftersom de är olika gamla och ligger på olika djup börjar de bilda fruktkroppar som kommer fram vid ytan vid olika tidpunkter. Först från detta ögonblick, om värme och fukt räcker till, växer en karljohan, en tegelsopp eller någon annan hattsvamp verkligen mycket snabbt, och hatten ökar med 1,5 till 5 cm per dag. För att det vegetativa mycelet ska återhämta sig, bli starkare och få nya potentiella livskrafter behövs rätt mängd värme, fukt och ljus; en betydande roll spelar också CO2 och utbytet av andra gaser, ja till och med vindförhållandena och hela mikroklimatet.

En karljohan, en björksopp, en kantarell, en kremla eller vilken annan svamp som helst växer alltså, precis som en gurka, ett kålhuvud eller en potatis, inte på några dagar utan under flera månader. Låt oss veta detta när vi plockar svamp och vara mer försiktiga: låt oss inte riva upp förnan, rota i mossan eller förstöra svamparnas livsmiljöer när vi letar efter pyttesmå karljohansvampar eller kantareller.

Svamparnas värld är mycket mångfaldig; många av dem skiljer sig inte bara i sin uppbyggnad utan också i sitt levnadssätts egenheter.