Svamparnas vänner och fiender

Svampar kan inte göra sig av med en fluga som har satt sig på dem, en mygga, ett spindeldjur som har krupit upp på dem, en tusenfoting, en klokrypare eller en snigel som har fastnat på dem, för att inte tala om hoppstjärtar och andra pyttesmå skalbaggar, och därför har de alla sedan själva begynnelsen av sin existens varit tvungna att leva tillsammans.

Detta vittnar det avlägsna förflutna om – fossil från jura och krita, där paleomykologer kan urskilja avtryck av tvåvingar och andra insekter som livnär sig på svampar, särskilt makromyceter. I dag är detta fenomen inte bara uppenbart utan också väl förklarat. Protozoer, insekter, andra smådjur och till och med en del av svamparnas egna släktingar (svampar) som livnär sig på svampar eller har funnit skydd i dem – somliga tillbringar till och med hela sitt liv där – kallas mycetobionter.

Svamparnas levnadssätt, särskilt hur snabbt fruktkroppen bildas och växer och hur länge den lever, beror starkt på miljöförhållandena (mängden värme och fukt), och därför har vissa mycetobionter också fått ändra sitt levnadssätt och anpassa sig genom att förkorta sin livscykel. Framför allt de som är direkt knutna till svampfruktkroppens biologiska ålder. Mycetobionterna återgäldar för övrigt svamparna, vissa mer, andra mindre, genom att sprida deras sporer. Till exempel har enbart 200 arter av tvåvingar nära band till hattsvampar – vissa livnär sig på dem, andra gömmer sig för fiender i dem, och ytterligare andra tillbringar ett eller annat utvecklingsstadium, eller till och med hela sitt liv, i fruktkroppen.

Mycetobionternas biologiska och fysiologiska drag och deras levnadssätt har studerats någorlunda väl. Vissa insekter kan ha flera generationer under svamparnas växtsäsong, andra 2–3 och ytterligare andra bara en.

Vissa väljer bara hattarna och lägger sina ägg bara i dem, ur vilka glupska larver utvecklas; andra väljer bara fötterna; andra både hattar och fötter; och det finns också sådana som bara väljer det vegetativa mycelet vid fotens bas (i substratet).

Tänk bara: karljohansvampen angrips av 60 insektsarter, smörsoppen av 32, alla soppar av över 100 och skivlingarna av hela 133 arter av enbart tvåvingar. Bara kremlorna angrips av mer än 30 arter. Champinjoner har betydligt färre "förövare" eller "sambor" än kremlor. Murklor och stenmurklor har också en hel del "förövare" eller "hyresgäster" – mer än 50 arter. Röksvampar, äggsvampar och andra buksvampar är däremot impopulära bland insekterna; bara någon enstaka art besöker dem och kalasar på deras mjuka, rika trama utan att stanna länge. Kantarellen är också impopulär: bara 3–4 arter av "förövare" smakar på dess trama, och även då borrar de, som om de vore "rädda", mestadels bara in i foten.

Man har fastställt att vissa mycetobionter nöjer sig med vissa svampar, andra med andra svampar, medan ytterligare andra – de minst kräsna – inte skiljer mellan svamparter. Till exempel är Mycetophila jungorum aggressivt inställd och angriper så många som 100 arter av agaricoida svampar.

Det finns också sådana som bara har valt 1–2 svamparter. Lägre mycetobiontaktivitet har observerats i början och slutet av svamparnas växtsäsong. Det tycks finnas ett omvänt samband mellan svampskörden och mycetobionternas aktivitet och intensitet. Ju större svampskörden är, desto mindre angrips svamparna (blir maskiga), även om detta inte bekräftas varje år.

Man antar att svamparna avger vissa lockämnen som hjälper mycetobionthonorna att hitta rätt i skogens djup och till och med lockar dem att hitta en lämplig svamp att lägga sina ägg i, samtidigt som de för bort svampens sporer och utvidgar dess utbredningsområde. Det är ett intressant fenomen, det studeras och har goda framtidsutsikter när det gäller att skydda karljohansvampar och andra värdefulla svampar mot en alltför stor hord av "förövare", som ibland förstör så mycket som omkring 60–70 procent av skörden, inte bara av karljohan utan också av andra svampar. Detta är dock ett ansvarsfullt och ganska komplicerat arbete, som kräver att man först klarlägger de skadliga insekternas biologi, deras biotopbundenhet, säsongsaktivitet, deras förhållanden till andra mycetobionter och deras betydelse i skogens liv och i biogeocenosen. Ibland kan man genom att bryta en livsviktig länk i en biocenos framkalla ännu mer oönskade fenomen.

Bland mycetobionterna finns också odågor ur svamparnas egen släkt – mestadels sporsäckssvampar av släktet Hypomyces. När varmt och fuktigt väder håller i sig uppstår gynnsamma förhållanden för dessa svampar att genomföra sina onda planer. Man stöter ofta på en lutande björksopp, missbildade gröna, rödfotade eller brunhattade sammetssoppar, grå pluggskivling, vissa kremlor, inte sällan en karljohan, en smörsopp eller till och med en kantarell och andra svampar.

Hattens omtyckta undersida (skivor, rör) täcks av en hinna av vitt, gult eller rosaaktigt parasitiskt mögel, och inte sällan ser den angripna svampen ut som om den hade förhornats. Angripna svampar är otjänliga som mat och är ibland till och med giftiga. Den mest utbredda sporsäckssvampen är Apiocrea chrysosperma (Tul.) Syd., i sitt konidiestadium Sepedonium chrysospermum (Bull.) Fr. Även om denna lurare gör störst skada på svamparna ser den mildare ut än parasitsoppen (Xerocmusparasiticus (Bull.: Fr.) Quel.), som parasiterar på rottryffeln (Scleroderma au-rantium Pers). Vem skulle tro att en svamp av soppursprung, och dessutom en ätlig sådan, förgör en giftig buksvamp genom att slå sig ner på dess rotbas. Den är mycket sällsynt och har bara hittats en gång (Anykščiai-distriktet). Eller den pudriga snyltskivlingen (Asterophora lycoperdoides (Bull.) Ditm.), men denna har som saprotrof mestadels bara knutit sitt liv till döda kremlor, särskilt svartkremla och blekande kremla. Jag iakttog en gång hur snyltskivlingen hade "ockuperat" mer än 60 fruktkroppar av blekande kremla i en hel avdelning av blåbärstallskog i Daunoriai skogsdistrikt i Aukštaitija nationalpark. Det finns också fler kannibalsvampar som är förtjusta i sina levande och döda släktingar.

Rådjur, älgar, vildsvin, ekorrar, sorkar, nötskrikor, trastar och vissa andra skogsinvånare kalasar för övrigt ibland på svampar av nyfikenhet, ibland för att stilla hungern och ibland när de är krassliga. Ekorrarna äter mest svamp.

Forskningen om mycetobionter har bedrivits först helt nyligen; den började först på 1970-talet (i Tyskland, Finland, Ungern, England och Ryssland). Det är glädjande att den under senare år också har bedrivits i Litauen (Ekologiska institutet).