Svampriket

Den levande världen är gränslöst stor, fascinerande och komplex, och än i dag är den full av mysterier. För att lättare hitta rätt i dess vidder har forskarna delat in denna värld i ett tiotal riken. En ganska begriplig, godtagbar och fortfarande aktuell klassificering av den levande världen är den engelske forskaren Whittakers (Whittaker, 1969), där man utifrån näringssätt skiljer mellan tre riken: växter (300 tusen arter), svampar (cirka 1,3 miljoner) och djur (cirka 1,5–1,7 miljoner).

Svamparnas värld är en av de största och minst kända. I dag har omkring 100–300 tusen arter beskrivits, och man tror att bara var femte art är beskriven. Det betyder att det finns betydligt fler.

Till skillnad från växterna gav naturen inte svamparna det mirakulösa, syntetiserande färgämnet klorofyll, och begränsade därmed deras förmåga att bilda organiska ämnen av koldioxid och vatten genom att utnyttja solenergins enorma resurser. Därför tvingades de, liksom andra heterotrofa organismer, att utnyttja redan befintligt organiskt material genom direkt upptag. Under evolutionens gång har svamparna utnyttjat detta erbjudande från naturen på ett utmärkt sätt.

Svampar finns över hela jorden, överallt där det finns organiskt material. Deras breda ekologiska amplitud bestäms av en kombination av morfologiska, fysiologiska och anpassningsmässiga egenskaper som formats under en lång evolution. Förutom på de platser där levnadsvillkoren är mest lämpade för att svampar ska trivas (skogar, parker, trädgårdar, jord) finns de på de mest oväntade platser – i permafrostzonen, i djupa, mörka underjordiska utrymmen, grottor och grottvalv, i berg ovanför molnen, i torra öknar och i havens djup.

Faktum är att svampar inte alls är så orörliga eller svaga; ibland är de till och med ganska hotfulla och skrämmande. Lantbrukare, trädgårdsodlare, blomsterodlare och skogsbrukare ställs nästan ständigt inför sjukdomar orsakade av parasitiska svampar, som åsamkar dem en rad förluster.

När fusariumsjukdomar förkortar höstsädens liv i rothalszonen blir skadan synlig först på våren, då strimmor av gulnade fläckar visar sig på fälten med gröna skott. Även om ett korn ändå växer, hur klent det än är, duger det varken till mat eller foder. Blad och frukter på kål, potatis, tomater och andra grönsaker härjas av antraknos. Inte mindre grymma, bara svårare att upptäcka, är verticilliumvissnesjukdomarna, som kväver växterna genom att få dem att vissna. Och så finns de "trevliga" skorvsjukdomarna, rostsvamparna, sotsvamparna och framför allt mjöldagg – hur stor skada de gör, eller hur fullständigt de förstör frukt, spannmål, grönsaker eller plantorna till en framtida skog. Det är svårt att ens räkna ut. Väldigt många människor och djur lider av dem (särskilt i varma länder).

Dessutom finns det många berättelser om parasitiska svampar som, efter att ha tagit sig in i bibliotek, museer och arkivmagasin, skoningslöst förstör värdefulla konstverk, böcker och dokument som har överlevt i århundraden eller längre medan de tillfredsställer sina livsbehov, och skadar den mest värdefulla utrustningen. De förstör hus, bryter ner broar och hjälper till att sänka fartyg. Om dessa svampar talade särskilt forna tiders sjömän med stor ovilja, eftersom de ofta sänkte deras träskepp. Är en människa förutseende och påhittig är dörren naturligtvis stängd för farliga svampar, och de förluster de orsakar blir små.

Å andra sidan bildar många svampar värdefulla medicinska ämnen och näringsämnen: antibiotika, vitaminer, tillväxtstimulerande ämnen, enzymer, organiska syror, proteiner, fosfor, kalium m.m. Läkare och farmakologer har länge intresserat sig för detta; till exempel upphöjde penicillinet ensamt, som har räddat miljontals liv, svamparna, som för att sona den skada dess släktingar orsakat, och riktade särskild uppmärksamhet mot dem. I dag känner man till omkring 1000 svampämnen med antibakteriella och antivirala egenskaper eller biologisk aktivitet, och deras medicinska egenskaper studeras intensivt.

Biologer (skogsbrukare, lantbrukare, trädgårdsodlare) har intresserat sig för nyttiga svampar som förstör insekter – och till och med svampar – som är skadliga för grödor på åkrar, i fruktodlingar, köksträdgårdar och skogar. De gör framgångsrikt bruk av deras tjänster. Det vore svårt att föreställa sig hur bröd- och konditoribagare, alla kockar, bryggare och vinmakare skulle klara sig utan jäst. Och vilket underbart arbete svamparna gör i jorden, där de luckrar upp den och berikar den med humus.

Och skogen (som sedan urminnes tider har gett människan skydd, klätt henne, gett henne föda och skyddat henne mot olyckor) är en komplex levande organism där harmoni och ordning mellan växter, djur och särskilt svampar har etablerats under miljontals år. Skogen och svamparna är som oskiljaktiga tvillingar som inte kan leva utan varandra. Varje år faller det från 2 till 10 ton eller mer barr, löv, kvistar, grenar och omkullfallna träd på varje hektar skogsmark. Här intar svamparna som initiativtagare till nedbrytningen av lignin en alldeles särskild plats – de är naturens verkliga renhållningsarbetare. Med hjälp av sol, regn och bakterier, protozoer, insekter och andra smådjur förvandlar de inom några år eller ännu snabbare inte bara nedfallet material utan också vindfällen, stubbar och till och med fint byggvirke som lämnats utan tillsyn till lucker skogsjord. Vissa litteraturkällor hävdar att så mycket som 80 procent av växtarterna inte skulle kunna växa bra utan symbios med svampar, eller till och med skulle tyna bort.

Till exempel skulle orkidéer inte ens kunna skjuta upp en grodd utan en svamp, och kanske skulle människorna än i dag aldrig ha sett dessa underbara växters blommor.

Och karljohansvampar, tegelsoppar, blodriskor, kantareller och många andra ätliga och giftiga svampar växer bara i skydd av ek eller björk, tall eller gran och vissa andra träd.

Svamparna är alltså, kan man säga, en del av själva skogens organism och förblir viktiga både för skogen och för människan. Och i naturens samlade kretslopp av ämnen deltar de aktivt inte bara i nedbrytningen av organiskt material, utan också i dess förnyelse.

Paleomykologer hävdar att de första, enklaste svamparna uppstod på jorden i de levande organismernas gryning (under arkeikum), för ungefär 800 miljoner år sedan, och mykorrhizasvamparna för 265 miljoner år sedan.

Svamparnas värld är stor och mångfaldig. Svampar varierar mycket i storlek – från sådana som är osynliga för blotta ögat till sådana som väger ett tiotal eller till och med flera tiotal kilo – och i levnadssätt. Deras mångfald och utbredning är särskilt dåligt studerade. Makromyceterna, och särskilt hattsvamparna, är dock, kanske för att de är större och mer synliga, de bäst studerade svamparna. I Litauen har omkring 2500 arter av makromyceter registrerats.